Clipper training level 2

Nivå 2 (Level 2) utbildning i Gosport England innehåller en heldag med säkerhet och överlevnad. Vi blir certifierade till "Sea Survival", överlevnad till sjöss helt enkelt. Vi fick träna i bassäng att dels simma med livselen och att hantera en livflotte. Kursen varade en hel dag, med både praktik och teori. Teorin innehåller bland annat, nedkylning, värmeslag, mental förberedelse, dryck, mat, nödraketer, EPIRB, AIS, SART och vad man bör göra om någon avlider i livflotten eller någon behöver HLR. Om man hamnar i en livflotte, dvs om det gått så långt att man behöver överge sin båt (vilket är extremt ovanligt) så kommer alla vara så pass utmattade och nedkylda att man vill spara all energi man kan. Så om det kommer till att någon behöver HLR så är tipset att låta bli! Helt enkelt för att det är så pass krävande att göra HLR är att man riskerar sitt eget liv. Och hur länge skulle man iså fall hålla på? Man har ju ingen aning om när hjälp kommer, eller hur? Och om någon avlider i livflotten är det bäst att bli av med kroppen så snabbt som möjligt. Vem vill flyta runt på en ocean med ett lik? Denna insikt blev på ett sätt brutal för mig.

Den andra stora delen, den svåraste i nivå 2 – utbildningen, är att vi övar i att gå vakt-gång till sjöss. Planen är att vara ute ca 3 dygn. Nu var det så att prognosen var mycket starka vindar på upp mot 20 m/s, så skepparen beslutade att vi skulle ankra första natten, då vinden skulle vara som starkast. Vi turades om på natten att vara ankarvakt, 1.5 tim. var, med överlapp till nästa person sista halvtimmen. Vi noterade var 15e min, lufttryck i mbar, vindstyrka och riktning, position inklusive att vi inte rörde oss utanför av skepparen angivna koordinater som utgjorde säkerhetsgränsen, sikt samt tittade upp på däck för visuell observation.    

Nästa morgon var vinden fortfarande mellan 15-20 m/s. Vi hade ankrat i lä om Isle of Wight, men trots att vi låg bara ca 300 m från land slet vinden hårt i riggen. Fram mot eftermiddagen började vinden avta och vi förberedde oss för avgång. Men först skulle ankare inklusive 50 meter kätting tas upp. För hand! Vi var 5 personer som drog och slet i ankarkättingen samtidigt som skepparen drev båten mot vinden med hjälp av motorn. Efter att ha legat en hel natt i hård vind satt ankaret stenhårt. När vi var helt ovanför ankaret var det stopp och det gick inte att hålla emot för hand. Vi lade ankarkättingen runt en vinsch och låste fast den, sen körde vi ”över” ankaret som till slut lossnade, och vi kunde fortsätta hala in det. Första vakten gick på vid 18 fram till 22. Min vakt gick på 22 – 02, så efter att vi hissat segel, 3 rev i storen och stormfock, kunde vi lägga oss för att sova några timmar. Vår seglats den natten var inte jätteavancerad, utan vi höll oss i ”the Solent”, sundet mellan Isle of Wight och fastlandet mot Portsmouth och seglade fram och tillbaka. Dels kryssade, dels slörade med några gippar. 

Om man ska gå på sin vakt kl. 22 så behöver man gå upp 21.30. På med alla kläder, sjöställ liv sele. Sen kissa och få i sig en macka, kex eller en frukt samt vätska. Jag var noga med att få i mig energi regelbundet, även på natten. Natten flöt på bra och framförallt behövde vi vara mycket uppmärksamma på all trafik i sundet. Färjor, fartyg, segelbåtar, även nattetid. Full rörelse” samt en massa sjömärken och fyrar att hålla koll på. Båten var otroligt svår att kryssa med, med så lite segel som vi hade, svårt att styra och hålla farten eftersom vi ofta var underriggade när vinden gick ned mot 10-12 m/s. Dessa båtar tål MYCKET vind, och med 3 rev och stormfock gissar jag att iv klarat 25 m/s. Som en jämförelse så klarar en båt av denna storlek (68 fot) 20 m/s ungefär lika bra som min 32-fotare klarar 13 m/s. En regel jag lärde mig när jag läste utsjöskepparexamen är att 5 fot mer båt klarar 2 m/s mer vind. Den andra natten hade jag nattpasset mellan 02-06 och seglingen fortsatte på samma sätt men vi tog ut svängarna lite mer västerut längs kusten. Dag 2 var vinden lite svagare och vi gick upp till 1 rev i storseglet. 

Längre ut var vågorna STORA, och jag kände av lite sjösjuka när jag var nere och skulle städa toaletterna (en syssla som roteras och görs varje dag). Flera andra blev sjösjuka och två killar riktigt dåliga.

Ok, så lång det praktiska med segling och hantering av båt. Nu till mina tankar. Ja var ska jag börja? Många tankar blev det dessa 4 dagar på sjön. Jag kan dela in mina tankar i två olika områden. 

1. Tankar om besättningen, och relationen till dem. 

2. Mina egna känslor inför uppgiften. 

Ett; Nio främmande själar med totalt olika bakgrunder som packas in i en båt och vi har helt olika förväntningar och ganska olika nivå på förkunskaper (trots att alla har gjort nivå 1). Vi representerade USA (3), Kanada(1), Australien(1), England (2) , Argentina (1) och Sverige (1). Plus skeppare och andreskeppare, båda från England. Alltså merparten hade engelska som modersmål. Jag tycker jag har bra engelska och är flytande i språket. Men detta blev en utmaning för mig. Speciellt när jargongen och skämtandet mellan dessa innehåller mycket slang och slap sticks, då är det svårt att hänga med. Ibland fick jag bara stänga av, när huvudet till sist kokade. På det hela taget blev vi ett gott gäng med ett bra samarbete med en bra och kul stämning. Vid några tillfällen blev det en viss irritation men det var minimalt. Jqag antar att vi inte var ute länge nog. 

Alla var i ”tillhörandefasen”, alla ville få vara med. Nästa fas ”rollsökandet” kom vi väl in på en del men på en sån här kort utbildning är det mycket skepparen som styr allt. Jag själv tar ju gärna en ledande roll och tog kommande ett flertal gånger i manövrar, tex när vi skulle lägga ankaret, eller i stagvändningar. Min relation till de andra reflekterade jag en hel del över. Jag fick påminna mig själv många gånger att inte döma. En del hade en otroligt låg teknisk nivå , dvs de visste inte vad de höll på med rent seglingsmässigt, framförallt hantering av vinschar, att välja rätt fall, skot, eller backstag i manövrar. Man får bita sig lite i läppen och bara andas… Jag noterade också att inte bara jag hade svårt att förstå deras engelska (det är ganska stor skillnad på australienska och amerikanska) utan de hade också svårt att förstå mig ibland, och jag fick upprepa mig flera gånger (och jag som pratar riksengelska! 😊 )

Två; Mina egna känslor för uppgiften. Uppgiften är att korsa en Ocean, eller 2 eller 3 som i mitt fall. Tre oceaner, och där södra oceanen mellan Afrika och Australien är den som jag drömt om och ser mest fram emot. Drömt om att segla i ”the Roaring Fourties” (40e breddgraden syd) ända sedan tonåren, då jag läste flera böcker om ”Whitbread round the world race” som det hette (nuvarande Ocean race och fd Volvo ocean race). Där nånstans såddes ett frö, som har fått ligga inom mig. Ibland vaknat till liv, men för det mesta legat i det dolda och slumrat. Nu har jag fått chansen att göra denna seglats. 

Under utbildningen när jag satt vakt på natten och vi drejade bi (man stagvänder utan att skifta sida på förseglet för att sakta ner farten och få mer kontroll på båten), tre grader i luften och hård vind, då fick jag påminna mig själv om varför jag gör detta. En dröm fyller ju ett syfte i sig, genom att vara just en dröm, skapar den en drivkraft inom oss. När väl drömmen är uppnådd blir det tomt. När jag satt där och frös i mina ofodrade billiga gummistövlar och fötterna började domna bort var det inte just drömmen som kom till mig. Det var mer ”vad gör jag här egentligen”. ”En varm skön säng nu hade inte varit fel” samt ” om jag känner såhär efter två dygn, hur ska det gå i fem veckor?”. Det är först i efterhand jag hunnit reflektera och ta in intrycken och fått tillbaka drivkraften till att fortsätta. När man är mitt i händelserna, med kyla sjösjuka blir fokus ett annat. 

Att för stunden göra det bästa av situationen. Det kan vara så enkelt som att gå ner och värma vatten till en kopp te, eller att utbyta några ord med din lagkompis. Det var nog bristen på sysselsättning (dreja bi , då händer liksom inget) som skapar tristess… och sen kommer tankarna. Tankarna går naturligtvis också till mina kära därhemma, och speciellt till min käresta, som jag har fått lämna i blindo i 3 dagar eftersom jag inte hade någon mobiltäckning. Det var en prövning i sig att inte kunna prata varje dag som vi brukar.  

Jag återkommer snart med utbildning nivå 3 som jag ska göra i mitten av April 2023 (11-17 /4). Då ska vi lära oss segeltrimning och att hantera gennakern (asymmetrisk spinnaker) som används på dessa båtar.